Hur vetenskapligt är det att fånga ett kontinuerligt spektrum i en cirkel?

Färgcirkeln är ett sätt att organisera färger visuellt som baseras på deras perceptuella relationer till varandra, snarare än på deras fysiska våglängdspektrum. Det är viktigt att skilja på den fysiska och den perceptuella aspekten av färg. Färgcirkeln är inte en vetenskaplig representation av färger i den mening att den exakt avbildar hur färgspektrumet fungerar fysiskt. I verkligheten är färgspektrumet ett kontinuum av våglängder av synligt ljus som vi berättade om tidigare. Det som gör färgcirkeln användbar och relevant är dess förmåga att visa relationer mellan färger på ett sätt som är meningsfullt ur ett perceptuellt och konstnärligt perspektiv. Färgcirkeln visar hur färger kan kombineras och blandas för att skapa harmoniska kompositioner och hur komplementära färger relaterar till varandra. Den tar hänsyn till hur människor uppfattar och tolkar färger snarare än färger som rent fysiska fenomen.

Det finns hursomhelst ett intressant fenomen som även vetenskapligt ger en viss relevans till att knyta ihop ytterändarna av det synliga spektrumet, nämligen att L-käglorna utöver sin känslighet för långvågigt ljus också har en liten puckel i känslighet för våglängder runt 400 nm, d.v.s. på gränsen mot ultraviolett ljus, där S-konernas känslighet är svag. Det här kan förklara varför vi upplever violett som rödaktigt trots att det vi normalt uppfattar som rött ljus ligger i andra ytteränden av spektrumet.

Se hur L-käglorna har en ökad känslighet för ett specifikt intervall av kortvågigt ljus >